I medievärlden händer det mycket just nu. Tryckt media säljer inte som för tio år sedan. Inte heller är de traditionella tv-sändningarna lika självklara. De har fått konkurrens av allehanda Play-tjänster, Youtube och så vidare. Det är ”online first” som gäller: livesändningar, rapporteringar i realtid och snabba analyser på webben. Mitt i detta står minoritetsjournalistiken still, marginaliserad och vingklippt.
Vill du se på TV? Köp en TV! Föredrar du radio, köp en radio. Och tidningen kom med posten, eller så gick du ned till kiosken och köpte dig en kvällstidning. För inte så länge sedan var det tydligt uppdelat i mediekonsumentens värld. I dag har allt detta komprimerats ned i din hand: din mobil. Självklart har det förändrat mediebranschen och mycket annat i grunden. Själva konsumerandet av information och interagerandet till omvärlden är det som förändrats, kanske inte själva journalistiken i sig. Men det har fått branschen att tänka om och paketera om sitt paket till sin publik.
En del får följa med i ”ompaketeringen” medan andra får sluta: en del genom naturliga pensionsavgångar, andra byter bana. Men även detta leder till att fullt kompetenta journalister får svårt att få plats i paketen. Redaktioner slimmas ofta hårt i dag. Intäkterna från print viker nedåt nästan överallt: betalande prenumeranter och annonsörer stannar inte lika troget kvar. Många mediehus har den utmaningen på print-sidan. Intäkterna online är ofta inte lika stora – ännu. Det är en ekvation som är svår att lösa, menar ägarna, som i en del fall fortfarande gör vinst, men menar att det är ohållbart att behålla alla journalister. Samtidigt ska mediehusen producera mer än tidigare. Tidningar ska idag, utöver traditionellt skrivna artiklar, till print och online, helst göra webb-tv, sända live, podda och göra explainers och så vidare. Färre journalister ska göra allt detta.
Det samma gäller på radion och TV. Innehållet ska visas, förklaras, paketeras om flera gånger till olika medieplattformar – allt från traditionella broadcast-kanaler till nya sociala mediekanaler.
En journalist idag förväntas kunna uttrycka sig verbalt, kunna skriva, fotografera och filma och redigera. Gott så. Men det finns anledning till viss oro. Specialiseringen i att ha ett bevakningsområde, få möjligheter till längre dyk i ett ämne, eller ärende… Mindre tidningar har ofta begränsade möjligheter för att kunna göra detta. Vad händer med den lokala grävjournalistiken, som är viktig för att se om landet styrs rätt och att det går rätt till? Det är avgörande i en demokrati, att det granskas med jämna mellanrum.
”Att det produceras journalistik av journalister som själv kommer från minoritetsgruppen i fråga är en viktig del i en demokrati. Det får inte försvinna. Journalistiken och hela samhället behöver våra perspektiv.
Och vi behöver den bevakningen.”
Jag har själv sett det på nära håll: när jag började på Dövas Tidning 2005 var vi en redaktion på 4 och 1/2 tjänster. Och resurserna var begränsade. Vi kunde inte få något presstöd. Det var mycket vi kunde bara drömma om att få göra. Men det var inget mot vad det är idag: DT är en enmansredaktion. Då hade tidningen ingen webb. Idag har DT både print och webb, med både text och rörligt innehåll.
Men att snacka explainers, tvodd, få gräva länge i något och skapa olika paket… det stannar vid idéstadiet. Resurserna räcker inte. Vi får inte chansen att experimentera, bidra med våra idéer och perspektiv, som resten av branschen gör. För fakta är: färre journalister betyder färre perspektiv.
Senast vikarierade jag på SVT Nyhetstecken som reporter. Den tjänsten, som redaktionens enda reporter, försvann i sommar. Det är även ett faktum på sina håll hos våra nordiska motsvarigheter. Teckenspråkiga journalister har alltid varit få. Men vi är ännu färre i dag. Möjligheterna till att kunna granska minoritetsgruppen i fråga är mycket starkt begränsade. Det är ett stort problem. Både för demokratin, och oss själva. Våra historier blir inte berättade.
Extremexemplet hittar vi i Danmark. Där vill regeringen kunna genomföra skattesänkningar nästa år. För att kunna göra det måste de spara in på sina utgifter och tittade överallt. I ivern hittade man bland annat ett stöd på drygt 7 miljoner till Døvefilm, som levererar program på danskt teckenspråk till DR. De är ensamma om att göra det. Regeringen föreslår att ta bort det stödet helt och hållet. Konsekvensen skulle innebära en omedelbar nedsläckning av Døvefilm. Dövrörelsen i Danmark gick i taket. Att regeringen ens överväger det är tillräckligt allvarligt.
En demokrati behöver journalistik med olika perspektiv. I det måste det ingå journalistik som produceras av de som tillhör minoritetsgrupper – det vill säga att innehållet är gjort av- och för minoriteter.
Rent krasst: det är ett bevakningsområde som i princip aldrig kan generera mycket pengar eller tävla i kategorin ”flest klick”. Men journalistik har ändå aldrig handlat om det.
Visst, journalister som tillhör majoritetsgruppen kan göra bra journalistik om minoriteter. Men det blir alltid ur ett annat perspektiv. Därför är journalister som själva kommer från en minoritet en oerhört viktig del i en demokrati. Det får inte försvinna. Journalistiken och hela samhället behöver våra perspektiv. Och vi behöver den bevakningen.
Därför är Public service en oerhört viktig aktör i breddandet av perspektiv. Inga andra större mediehus har sådana uttalade uppdrag som SVT har. Deras uppdrag är tydligt:
”I tillståndet ges SVT i uppdrag att garantera medborgarna ett brett utbud av program och tjänster via tv, webb och andra publiceringsformer. SVT:s program ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner, mångfald och kvalitet och det ska vara tillgängligt för alla oavsett förutsättningar och bakgrund. /…/SVT ska även beakta behoven hos personer med funktionsnedsättning och erbjuda ett utbud på de nationella minoritetsspråken.” (saxat ur http://www.svtb2b.se)
Att verka i allmänhetens tjänst. Det förpliktigar. Jag vet att man är stolta över det unika utbudet. Dock borde de lyfta fram sitt minoritetsutbud mer än idag. Och ta ansvar för utveckling och låta oss få experimentera, vara med från början. Men det finns ett problem. Det finns inga andra som gör det. Avsaknaden av konkurrens i minoritetsjournalistiken gör att vad än Public service gör så går de i bräschen. Det finns inget att jämföra med.
Därför är det som sker i Danmark en varningssignal och mycket oroande för minoritetsjournalistikens existens och ställning. Det är allvarligt att det kan räcka med ett penndrag, så är hela produktionen utraderad. Och att det penndraget kan göras av en regering, gör det ännu allvarligare. Hela samhället går miste om ett antal perspektiv som behövs i debatten i en demokrati. Branschen borde backa upp och låta minoritetsjournalistiken finnas på fler arenor än bara enstaka platser. Det skulle inte bara säkra journalistiken, utan även bredda perspektiven inom minoritetsgruppen. För vi är som folk är mest – har olika åsikter och syn på saker och ting.
Tomas Lagergren
journalist